Michaela: Varit i deppzonen någon gång?
Mitt tillstånd ikväll gjorde att jag fick gå in i deppzonen, hatar att vara där men det är ju så bekant, är ju en del av mig vare sig jag vill eller inte, men vem skulle vilja vara i deppzonen frivilligt?
Cranberries spelas i bakgrunden, som jag lyssnade på under långa perioder många år tillbaka då jag mer eller mindre bodde i denna så kallade deppzon, mörker, bubbla, håla.....kalla det vad du vill, jag har varit där allt för många gånger.... tack och lov blev det bara en stund ikväll ... nu i efterhand känns det lite halvlöjligt att ligga i myskläder och mina fina tjocksockor och grina som en tok och lyssna på Cranberries, men DÅ, vilket var för en stund sen, var det liksom det enda jag kunde göra för att frigöra lite ångest, gråt kan läka litegrann, men efteråt kan man känna sig lite lättad, tom, en aning löjlig..vad beror det på?
Jag tror ju som sagt att tårar kan läka, man får ventilera känslor, bli tömd på jobbiga och negativa saker och efteråt kan man känna sig lite starkare även om den styrkan bara räcker ett tag, det enda positiva om man nu ska tro på den saken är att man tydligen ska få vackra ögon om man gråter mycket, tyvärr tycker jag inte om att gråta, när jag ser jobbiga filmer håller jag tillbaka in i det sista, jag lyckas ju aldrig men ändå, jag kämpar för att inte gråta men gör det iaf..
Här är en av låtarna som jag lyssnar på i deppzonen:
" Something has left my life
And I don't know where it went to
Somebody caused me strife
And it's not what I was seeking
didn't you see me, didn't you hear me
didn't you see me standing there
Why did you turn out the lights
did you know that I was sleeping
Say a prayer for me
Help to feel the strenght I did
My identity has it been taken
is my heart breaking on me
All my plans fell through my hands
They fell
through my hands on me
all my dreams
It suddenly seems, it suddenly seems
Empty "
Det är vinter, det är November, det är inte min årstid, jag är så trött på denna årstid för den påminner mig om denna deppzon som bara ligger och väntar framför mina fötter, känns som den nästan hånar mig med sin existens och bara väntar på att jag ska ramla in....
Var är min Mormor när jag behöver henne som bäst? hon kunde alltid trösta mig, hon kunde åtminstone skapa en illusion av att "vintern" aldrig funnits och sa alltid att allt skulle bli bra, det är det jag minns enda sen jag var liten, jag var Mommos egna Skrållan, vi hade en speciell relation hon och jag, hon fick mig alltid att känna mig trygg, hon kändes stark och hon älskade mig mer än ord kan förklara.. idag som vuxen vet jag att Mormor var den starkaste kvinnan jag någonsin lärt känna men hon mådde inte bra inuti ändå kunde hon ge trygghet och hopp om att det skulle bli bra, idag förstår jag Mormor på ett helt annat plan men nu kan jag inte prata med henne om det..
jag tror att Mormor på något sätt identifierade "det barn hon var" med mig och gav mig allt hon aldrig fick, så mycket kärlek och trygghet, fatta vad tomt det är när hon inte finns kvar i mitt liv, egoistiskt sätt vill jag ha kvar henne för att få den kärleken och tryggheten igen men jag skulle också vilja få möjligheten att som vuxen, den jag är idag, få ge henne tillbaka för allt hon gett mig...
Men jag tror att vi en dag ska mötas igen men inte i en värld som liknar denna, inga deppzoner och allt annat som förstör, det är denna framtid jag längtar efter, det som gör att jag försöker kämpa framåt, detsamma gäller ju med min Morfar och lillebror... Vi ska alla ses igen, jag ska göra mitt bästa! SNART!
Upp.21:3,4 Joh.5:28-29
Cranberries spelas i bakgrunden, som jag lyssnade på under långa perioder många år tillbaka då jag mer eller mindre bodde i denna så kallade deppzon, mörker, bubbla, håla.....kalla det vad du vill, jag har varit där allt för många gånger.... tack och lov blev det bara en stund ikväll ... nu i efterhand känns det lite halvlöjligt att ligga i myskläder och mina fina tjocksockor och grina som en tok och lyssna på Cranberries, men DÅ, vilket var för en stund sen, var det liksom det enda jag kunde göra för att frigöra lite ångest, gråt kan läka litegrann, men efteråt kan man känna sig lite lättad, tom, en aning löjlig..vad beror det på?
Jag tror ju som sagt att tårar kan läka, man får ventilera känslor, bli tömd på jobbiga och negativa saker och efteråt kan man känna sig lite starkare även om den styrkan bara räcker ett tag, det enda positiva om man nu ska tro på den saken är att man tydligen ska få vackra ögon om man gråter mycket, tyvärr tycker jag inte om att gråta, när jag ser jobbiga filmer håller jag tillbaka in i det sista, jag lyckas ju aldrig men ändå, jag kämpar för att inte gråta men gör det iaf..
Här är en av låtarna som jag lyssnar på i deppzonen:
" Something has left my life
And I don't know where it went to
Somebody caused me strife
And it's not what I was seeking
didn't you see me, didn't you hear me
didn't you see me standing there
Why did you turn out the lights
did you know that I was sleeping
Say a prayer for me
Help to feel the strenght I did
My identity has it been taken
is my heart breaking on me
All my plans fell through my hands
They fell
through my hands on me
all my dreams
It suddenly seems, it suddenly seems
Empty "
Det är vinter, det är November, det är inte min årstid, jag är så trött på denna årstid för den påminner mig om denna deppzon som bara ligger och väntar framför mina fötter, känns som den nästan hånar mig med sin existens och bara väntar på att jag ska ramla in....
Var är min Mormor när jag behöver henne som bäst? hon kunde alltid trösta mig, hon kunde åtminstone skapa en illusion av att "vintern" aldrig funnits och sa alltid att allt skulle bli bra, det är det jag minns enda sen jag var liten, jag var Mommos egna Skrållan, vi hade en speciell relation hon och jag, hon fick mig alltid att känna mig trygg, hon kändes stark och hon älskade mig mer än ord kan förklara.. idag som vuxen vet jag att Mormor var den starkaste kvinnan jag någonsin lärt känna men hon mådde inte bra inuti ändå kunde hon ge trygghet och hopp om att det skulle bli bra, idag förstår jag Mormor på ett helt annat plan men nu kan jag inte prata med henne om det..
jag tror att Mormor på något sätt identifierade "det barn hon var" med mig och gav mig allt hon aldrig fick, så mycket kärlek och trygghet, fatta vad tomt det är när hon inte finns kvar i mitt liv, egoistiskt sätt vill jag ha kvar henne för att få den kärleken och tryggheten igen men jag skulle också vilja få möjligheten att som vuxen, den jag är idag, få ge henne tillbaka för allt hon gett mig...
Men jag tror att vi en dag ska mötas igen men inte i en värld som liknar denna, inga deppzoner och allt annat som förstör, det är denna framtid jag längtar efter, det som gör att jag försöker kämpa framåt, detsamma gäller ju med min Morfar och lillebror... Vi ska alla ses igen, jag ska göra mitt bästa! SNART!
Upp.21:3,4 Joh.5:28-29
Kommentarer
Trackback
