Frida: Fortfarande fördommar.
Hej!
Jag har precis följt några av debatterna på Aftonbladet. En av artiklarna som debatterades handlar om en kvinna som blivit utförsäkrad trots att hon fortafande lider av depression och panikångest.
Debatten såg ut som en debatt på AB brukar göra. Rött mot blått och tvärt om. Det som jag tyckte var hemskt i den här debatten var att så många tyckte att kvinnan i artikeln skulle sluta tycka synd om sig själv. Många verkar inte förstå att psykisk ohälsa finns på riktigt. Den som aldrig i sitt liv varit deprimerad eller haft ångest vet inte hur hemskt det är. Men man borde ju ha så pass innanför pannbenet att man fattar hur allvarliga dessa diagnoser är. Det är faktiskt i många gånger som sjukdomarna har dödlig utgång. Behöver jag påminna om att det är fler personer som tar sitt liv än personer som dör i trafikolyckor i Sverige. Man tar inte sitt liv för att man tycker synd om sig själv. Man gör det för att man inte står ut med smärtan i själen och inte får den hjälp som man behöver i tid.
Jag blir förbannad på sån här okunskap och fördomar om helt verkliga sjukdomar. Ingen ska behöva skämmas för sin sjukdom oavsätt om den är fysisk eller psykisk. Skammen gör ingen frisk snabbare, det tar lång tid ändå för själen att läka och självförtroendet att växa sig starkt igen. Vägen tillbaka är ingen dans på rosor och man får kämpa hårt varje dag.
Ni som pratar om inbillning och självömkan borde få gå några dagar i en deprimerad persons skor.
Går livet som en ballet ......
eller är det kämpigt att hålla ihop?
Jag har precis följt några av debatterna på Aftonbladet. En av artiklarna som debatterades handlar om en kvinna som blivit utförsäkrad trots att hon fortafande lider av depression och panikångest.
Debatten såg ut som en debatt på AB brukar göra. Rött mot blått och tvärt om. Det som jag tyckte var hemskt i den här debatten var att så många tyckte att kvinnan i artikeln skulle sluta tycka synd om sig själv. Många verkar inte förstå att psykisk ohälsa finns på riktigt. Den som aldrig i sitt liv varit deprimerad eller haft ångest vet inte hur hemskt det är. Men man borde ju ha så pass innanför pannbenet att man fattar hur allvarliga dessa diagnoser är. Det är faktiskt i många gånger som sjukdomarna har dödlig utgång. Behöver jag påminna om att det är fler personer som tar sitt liv än personer som dör i trafikolyckor i Sverige. Man tar inte sitt liv för att man tycker synd om sig själv. Man gör det för att man inte står ut med smärtan i själen och inte får den hjälp som man behöver i tid.
Jag blir förbannad på sån här okunskap och fördomar om helt verkliga sjukdomar. Ingen ska behöva skämmas för sin sjukdom oavsätt om den är fysisk eller psykisk. Skammen gör ingen frisk snabbare, det tar lång tid ändå för själen att läka och självförtroendet att växa sig starkt igen. Vägen tillbaka är ingen dans på rosor och man får kämpa hårt varje dag.
Ni som pratar om inbillning och självömkan borde få gå några dagar i en deprimerad persons skor.
Går livet som en ballet ......
eller är det kämpigt att hålla ihop?
Kommentarer
Trackback
